Blandad samling
XSL00016

Bild 16
av 1270

Ej registrerad
Kommande funktion

Per-Jans, nr 1, Norrljusne.
Vid Ljusnan, nedanför Per-Jans låg Kronvarpet. (ungefär mitt emot Sörljusne by, andra sidan älven)
Gården Per-Jans har Jakob Larsson och hustrun Bricken (Brita) Larsson arrenderat mellan åren 1881 och ca 1924. Jakob Larsson hade anor från gården ända från 1700-talet. Se artikeln längre ned. Efter det flyttade dom till ett hus intill älven, som låg lite nedströms Skräddars.

(Bricken Larsson var syster till Abram Blomquist (landbonde i Sörljusne) och Jonas Blomqvist (i Skräddars, Birgit Larssons morfar), Lars Fahlbergs mamma Marta.)

Johan Melin från Sörljusne kom till Per-Jans 1920 som dräng, han tog över arrendet vid Per-Jans ca. 1924 tillsammans med hustrun Anna Blomqvist och dottern Birgit född 1925. Anna hade också kommit till Per-Jans som piga.
Johan flyttade med sin familj till svärföräldrarnas gård, Skräddars 1937. Anledningen var att hustrun Anna blev sjuk, så man måste sluta med jordbruket.

Per Blom tog då över arrendet vid Per-Jans. Per Blom hade tidigare varit arrendator i Sörljusne, nr 12.
Per Jans revs i slutet av 1940-talet i samband med kraftverksbygget.

Johan Melin hade renhållningen på Ljusne, den sysslan sköttes av drängen Lars Jonsson kallad Skit-Lars, eftersom hans främsta uppgift var att köra slask åt hushållen i Ljusne.

Där har även bott tre ”gummor” moster Nöjd, moster Friström och moster Hanngren. De hade bott nedanför Vårdberget, men efter en brand fick de flytta till en liten stuga vid Per-Jans.

Svante Melin och hans fru har hyrt en period i Per-Jans.

Per-Jans blev rivet i samband med kraftverksbygget Ljusne Strömmar i slutet av 1940-talet.

SÖDERHAMS KURIREN OM JAKOB LARSSON I NORRLJUSNE
Denna tidningsartikel var publicerad i Söderhamns kuriren den 13 april 1934, med anledning av Jacob Larssons 80-årsdag. Bricken, hans hustru var syster till Abram Blomqvist i Sörljusne.
Kan tyvärr inte återge de bilder som texten refererar till.

På den lilla bilden härovan får den ärade läsaren av Söderhamns-kuriren skåda de fryntliga dragen av f. landbonden Jacob Larsson i Norrljusne, som i morgon, med ett för sin ålder ovanligt hurtigt och levnadsfriskt humör kliver in i 80-åringarnas led och för att ingen orättvisa skall ske med tanke på vad vi här nedan komma att skriva med anledning av Larssons högtidsdag, ha vi låtit hans äkta hälvt, fru Brita Larsson, mest känd under namnet Bricken, vilken under många och långa år delat ljuvt och lett, glädje och sorg samt inte minst arbetsbördan, var med på bilden. Och för att få mera samklang över det hela visa vi samtidigt en bild av den gamla hälsingegård, hemmanet n:r 1 i Norrljusne, under vars tak 80-åringen är född och där han sjuttio år av sin levnad fått ro och vila efter dagens hårda och strävsamma slit på åker och äng samt i skog och mark.

Man kan säga om Larsson att han varit en skickligjordbrukare. Han var endast 21 år gammal, då han på egen hand fick fatta tyglarna på det 23 tunnland odlad jord bestående hemmanet på grund av att fadern Lars Abrahamsson, genom sjukdom blev oförmögen att handhava skötseln av detsamma. Men, denne unga lantbrukets son hade gott påbrå och man skulle kunna säga, att skötseln av jordbruket låg honom så att säga i blodet, då alla hans förfäder varit jordbrukare.

Ty, Larsson är den sjunde ättlingen av det släktled jordbrukare, som i rakt nedstigande led härstamma från bonden Per Hansson i Norrljusne med anor, som sträcka sig så långt tillbaka i tiden som anno 1765, då hemmanets jordareal fick den första känningen av den tidens jordbruksredskap. Hans förfäder voro förutom den nämnda Per Hansson, bonden Jon Nilsson, Nils Jonsson, Abraham Larsson, Per Jansson samt landbonden Lars Abrahamsson, som var fader till Jacob Larsson.

Av samma gamla datum är även mangårdsbyggnaden, som under en tidsrymd av nära nog två sekler trotsat tidens gnagande tand och ännu inte ser så värst illa medfaren ut. I den gården har Jacob Larssons förfäder växt upp led efter led, där ha tindrande barnaögon kastat förvånade blickar ut i världen genom de små fönsterbågarnas glasrutor och där ha gamla av jordelivets hårda och arbetsamma dagar mättade odalmän och kvinnor slutit sina trötta ögon tillsammans i en evig sömn.

Hemmanets nuvarande ägare är dock Ljusne-Voxna bolag, men när och under vilken hemmansägares tid det köpekontraktet blev upprättat, har Jacob Larsson ingen klarhet om och har heller aldrig brytt sig om att göra några forskningar i det fallet. Efter sin faders död övertog Jacob Larsson år 1881 arrendet av hemmanet och brukade det till 1924. Som vi tidigare framhållit har Larsson all heder av det arbete han under de gångna åren lagt ned på hemmanet och han kan säkerligen blicka tillbaka i tiden och känna sig högst belåten med resultatet. Allt har gått honom väl i händer, som han själv uttrycker sig, när vi häromdagen gjorde ett besök i hans hem. Hans lador hade som regel aldrig varit tomma och det hade han sin hustru Bricken, att i mångt och mycket tacka för. Hon har troget bistått honom i arbetet för hemmets bästa och just nu är det för övrigt hon, som får utöva det mesta av arbetet vid det lilla jordbruk, som de båda makarna har kvar.

Det är givetvis mycket som Larsson har att berätta från gångna tider fram till nuvarande dagar, men, som han själv tagit livet från den glada sidan, äro minnena till övervägande del av det lättare slaget, minnen från bondbröllop, som gingo i den gamla goda stilen och som varade i dagarna tre och i en del fall veckan ut med musik, sång, mat samt inte att förglömma förplägnaden i den rinnande formen.

Larsson är mycket intresserad av musik och i sin ungdoms dagar var han en mycket anlitad bygdespelman och överallt där det var fest och glam i bygden, var det efter tonerna av Jacob Larssons fiol, som dansen tråddes över bondstugor bastanta golvplankor. Då var det liv och lust och tjohej, så att det ekade långt borta i skogsbrynet. Vid ett tillfälle gick det till och med så livligt till att fiolen dansades i kras för Larsson, men som väl var fanns det på den tiden skickliga instrumentdoktorer, ty fiolen lappades ihop och blev, av mycket bättre kvalitet än den var förut.
Men Larsson kunde också berätta om arbetet på åker och äng, i skogshyggen och kolmilor. På den tiden, när Larsson övertog hemmanet, var det brukligt att arrendesumman betalades in natura, d.v.s. att landbonden fick utföra vissa dagsverken samt tillverka så och så många stegar kol åt jordägaren. Det är åtskilliga mörka och kusliga nätter, som L. stått vakt vid kolmilor uppe i skogarna omkring Gussiberget och Ålsjön.

Med befolkningen vid Ljusne såg och Ljusne bruk har Larsson alltid stått på god fot och det är ganska ansenliga mängder mjölk, som han under årens lopp levererat till dessa industriplatsers invånare. Just vid den tiden, då Larsson övertog hemmanet, hade industrien vid Ljusne ett väldigt uppsving och både järnbruks-och sågverksrörelserna stodo då i sitt högsta flor. Otaliga mängder av timmerstockar gjorde på den tiden en virvlande färd ned för Ljusneälven, som då var mycket mera storslagen än i nuvarande tid. På den tiden var också laxfisket i älven en vinstgivande näring för Norrljusne-byns invånare. Det var inget ovanligt om fångsten per dag vid laxfiskena uppgick till ett 30 a` 40-tal silverglittrande fiskar. Ja, på den tiden fanns det gott om lax i älven, säger Larsson, men nu för tiden är det bara skräp med fisket och om några år torde det väl vara alldeles slut, tillägger han. Från sitt nuvarande hem har L. en den härligaste utsikt över Ljusneälven.

När Larsson i 1924 upphörde med jordbruket inköpte Ljusne bolag den s.k. Estbergska gården i Norrljusne som ligger ett hundratal meter norr om hemmanet. Gården rustades upp och utökades och där har Larsson och hans hustru fått en fristad under sin återstående levnadsdagar. Till gården hör ett litet jordbruk som kan föda två kor. Dessutom blev Larsson tillerkänd rätten att från de intill liggande skogen hämta sitt bränsle för hemmets behov.

Men vårt samtal med den gamle men ännu pigge jordbrukaren har tagit en längre tid i anspråk än vi beräknat och tiden för uppbrott är inne. Innan vi avlägsna oss skulle vi naturligtvis bjudas på kaffe, som intogs under gemytlig stämning. Vi togo därefter farväl av det gamla paret, under det vi önskade dem fortsatt lycka och välgång.

c:a År 1930ExteriörHus, Uthus, Skog, Höhässja
Påsiktsbild
XSL00016Söderhamns kommunSörljusneSörljusne IntresseföreningBlandad samling
  • Fotograf
Hjälp oss att komplettera, klicka här