Per Johan Forsbäck

1841-09-24 - 1925-07-20

Fotograf Forsbäck, som var verksam i Skog från 1864 till 1925, var oerhört produktiv. Svenning Forsling bläddrar bland hans fotografier och berättar

Per Johan Forsbäck föddes år 1841 på nyodlingen Lundbacka i byn Löten, Skog. Hans mor Kersti var från byn, mer precist från fäbacken och dotter till en karduansmakare. Per Johans far, Nils Fredrik Forsbäck, var inflyttad från Hille i Gästrikland.
Makarna Kersti och Nils Fredrik Forsbäck hade under hårt slit i stenbunden mark fått nyodlingen Lundbacka att ta formen av ett torp, ett mycket kärt hem. Här föddes deras son Per Johan. Man märker lätt av fotografier hur speciellt Lundbacka var. Vackert och välskött naturligtvis men också hur man, ska vi säga med ett stänk av ironi eller med "glimten i ögat", tillät sig att ibland "spöka ut" hemmet inför kameran. Och kameran kom tidigt. Per Johan Forsbäck har ibland titulerats "pionjär" inom fotografikonsten i landskapet. De tidigaste bilderna är från 1864.

Det finns en vägstump i Skog, en enskild väg om ett par hundra meter, som troligen varit mer trafikerad än någon annan sådan i trakten. Det är vägen till Lundbacka. För min inre syn ser jag sällskapen komma skridande utmed den där vägen. De sparkar stötting, cyklar, rider eller på annat sätt åker. De har samma mål: att låta sig avfotograferas i Forsbäcks ateljé!
Uppsträckta, allvarliga, och som jag tycker "utstyrda" (men jag förstår ju att det var finkläderna), har de där människorna satt sig framför en låda med tillhörande svart tygskynke. Jag säger "människorna", det får bli samlingsnamn, för idag vet ingen vilka de är?

Vad tänkte de? Hur såg deras vardag ut? Vad hade de lämnat av dagens sysslor, vad hade de försakat just den här dagen, för denna fotografering? Hur såg deras Skog ut?


Ett av Forsbäcks tidigaste fotografier: "Sjelfporträtt 1864".

Fotograf Forsbäck var verksam från första plåten 1864 intill sin död 1925. Det är sannerligen lätt att översköljas av tacksamhetstankar till honom när man förstår omfånget av hans produktion. Omaket han gjorde när han släpade på tung utrustning för att fånga vyer och händelser måste många gånger ha varit en stor prestation. Ofta var han bjuden till bröllop och kalas, till sorgehus och alla tänkbara tillställningar. Han var exklusiv i sin syssla, det fanns bara en (åtminstone under en ganska lång tid)!

Den fotosamling jag äger låter mig på ett ungefär veta hur familjen på Lundbacka förde sitt sociala liv. Det är vännerna som sitter helgdagsklädda i bersån och som är med på utflykter och vid familjehögtider. Det är präster och länsmän, postmästare, skräddare och en del andra bybor. Utflykterna kanske inte alltid var så vida, ibland kanske bara till parken. För torpet Lundbacka   hade sin egen park!

I Forsbäcksparken, som man allmänt kallade den, arrangerade fotografen bilder som i mitt tycke är lite speciella. Människor i sina bästa kläder strövar utmed en bred stig på olika avstånd från kameran vilket ger ett härligt djup i bilden. Det är inte så att jag tvivlar på Skogbons förmåga att klä upp sig (oavsett det var på Forsbäcks tid eller nu), men något säger mig att "parkbilderna" inte föreställer bybor. Badhus och badgäster var en ny giv. Det är troligt att det är avfotograferade badgäster. Det skulle passa in i själva konceptet: naturromantik med promenader i skogsluft, dricka brunn vid Jernkällan och tallbarrsbad i badhuset. Det är ju osäkert vad lokala befolkningen tänkte (det fanns säkert åsikter) men när badhusepoken vann mark i bygden i början av 1900-talet fanns i alla fall socknens fotograf med i styrelsen för den lokala inrättningen. I dessa sammanhang annonserar han inte bara om sin ateljé utan också om bildvisningar. Här annonseras också om matinrättningar i privata hem. Det är först efter några års baduppehåll och efter det att ett nytt badhus byggts, som Skogbaden lanseras på nytt och nu med egen restaurang. Skogbaden får nu fått en ännu tydligare koppling till Lundbacka genom dess ägare, fotografens dotterson John Wilhelm Sundin med hustru Anna Tillander.


Okänt par.

Det händer ibland när jag sitter och plockar i de där gamla fotona, att jag kan bli riktigt gripen, fascinerad, eller att jag får s.k. aha-upplevelser. Mitt i alla knäpp från till synes strama och högtidliga sammanhang, kan jag hitta en bild på gamla mor Kersti i päronåkern. Kersti är för övrigt påfallande ofta avbildad (mamma är ändå alltid mamma).

Det var nog så att hela tiden följde honom arbetet med jorden och torpets näring. Naturligtvis blev det arbetsbilder från skörd och slåtter, från vedbackar och trösklador.

Men som jag tidigare nämnde kunde vardagliga händelser lätt bli till spex och humor. Kanske var det den där gudabenådade humorn som hjälpte dem att härda ut. När sorg och olyckor kom till Lundbacka var det inte mer sorgligt eller mer olyckligt än när det sker idag. Men ändå, när en ko gick i sin var det bara två mjölkande kor kvar osv. Sjukdom och missväxt slog hårdare på Forsbäcks tid.

Jag har som sagt skänkt Forsbäck många tacksamhetstankar för hans dokumentationsgärning och därför kan jag också lätt att drabbas av oro när jag förstår att tiden rinner ut för att få avfotograferade platser och personer identifierade. Det är ett tidsstreck som obönhörligt flyttas fram, för vart år och för var Skogbo som går ur tiden.

Bilder hjälper oss att minnas. Forsbäcks och andra fotografers bilder kan hjälpa oss att komma ihåg. När jag nu sitter och plockar i de här bilderna kan jag känna igen den stämning som Harry Martinsson slår an i sitt inledningsord till romanen Nässlorna blomma om hur "tandlösa munnar berättade i sena höstar". De munnar som berättade i min barndom var kanhända inte fullt så tandlösa som de Martinsson beskriver, men ändå är det berättelserna från tidiga barnaår som nu tydligast framträder. Det finns berättelser inom oss alla. Berättelser om "förr", "då" och "på den tiden". Berättelser vi måste förmedla.

Det finns en bild som jag gärna skulle vilja avsluta den här lilla berättelsen med. Det är familjen Forsbäck Sundin på Lundbacka, fyra generationer. På baksidan står skrivet "Juldagsqvällen 1902". Det var sista julen för gamla mor Kersti, sista julen av alla de hon firat; i alla år, i hela sitt liv, i samma by. Kersti hade fått leva i ett händelserikt 1800-tal, ett liv som torparhustru, men framförallt som mor. Mor till en fotograf.


"Juldagsqvällen 1902" Lundbacka i Skog

Svenning Forsling